Smärtan på Haiti

Känslan av hopplöshet gör att min själ lider med de svaga.

Hjälplöshet

En mikroskopisk flaga, en droppe i ett hav
Så lider min plats på denna jord

Känslor av hjälplöshet, ett sinne av fullkomlig svaghet
Avsaknad av redskap i kampen att bistå de svaga

En värld där det fullkomliga möter det hopplösa, en evig kamp
En kamp att lindra, mildra, den eviga smärtan av lidelse

Svältande barn, sinande mödrar
En cirkel som aldrig vill slutas

Munnar som ber av smärta, en ständig hunger
Hud som blottar ben, de ben som Gud en gång har skapat

Sekunder flödar på jordens ädla skorpa, stunder av vanställd ondska
Människors vrider sig i förvriden smärta, den totala hjälplösheten är nära

En mikroskopisk flaga, en droppe i ett hav
Så lider min plats på denna jord

Plötsligt har Haiti blivit allas angelägenhet. Huvudstaden Port-au-Prince, med mer än två miljoner människor, ödelades av den värsta jordbävning som registrerats i landet. Uppgifter om över 50.000 döda är en overklig siffra att ta in. Omvärlden har reagerat och katastrofhjälpen strömmar in.

Internationellt har Haiti alltid varit en paria, ett land där inget fungerar och som ingen vill engagera sig i. Intresset vaknar upp i samband med val eller naturkatastrofer, men därefter lägger det sig snabbt igen och faller i glömska.

Senariet känns som en overklig film, en film att snabbspola, att göra kort. Blundar men bilder åter bilder, träder smärtfullt fram, i min lekamens innersta kärna. Naturens krafter är starka och hotfulla. Den lilla människan är hjälplös, hoppet är det enda som driver den framåt i dess sargade kamp, för överlevnad.

Vill krama alla dessa lidande människor, ta dem i min famn, en famn fylld med kärlek och styrka.

// Molnkvinnan