Skolstart! Sjuåringens tindrade blick strålar ikapp med den iakttagande sensommar solen utanför. Pirrande känsla i magens gladrum, polisen är här. Snälla farbror Pelle som är närpolis i området, delar ut självlysande kepsar för barnen ska synas i trafiken. Barn är värdefulla!
PANG, orden som strömmar ur polisen Pelles mun, svider lika hårt som pappas hårda slag mot kinden "Det är du som är Andreas lillebror va?" Blicken är menande och varnande, håll dig i schack, vi har ögonen på dig, är det tysta budskapet. Tindrade ögon släcks, du är ingenting värd, pappa har rätt, jag är oduglig. Han sliter av sig kepsen, stampar på den och säger. "Jag hatar skolan, jag hatar fula gröna kepsar och jag hatar dig" Tårarna rinner av ilska, av skam, av ångest som slingrar sig likt en lömsk mask, genom den sköra lilla kroppen. Det dolda budskapet talar, "älska mig, krama mig, se mig för den jag är". Jonas pappa är alkoholist, hans brödrar är kända hos polisen sedan länge. En för alla, alla för en, äpplet faller inte långt från trädet. Du får inte dömas i tingsrätt före 15 års ålder. Utan domare, utan nämndemän är allt tillåtet.
Jonas är 23 år i dag. En tuff uppväxt, dåliga förebilder är en av orsakerna till den situation han befinner sig i idag. Historik som dagligt missbruk av alkohol, tunga droger sedan 13 års ålder är den bittra sanningen. I dagens SDS, 14/3 2010 kan vi läsa Jonas tuffa kamp att hitta i ett liv utan knarket, hitta en väg till sitt eget värde som för länge sedan är raserat.
"Det är du som är Andreas lillebror va?" Min själ mår dåligt, mina tårar faller, små ord, små blickar, kan skapa sår som aldrig läker. Aldrig läker, aldrig slutar blöda. Inget plåster, inget förband kan stoppa den process som pågår i själen, på det lilla barnen. Den skapar ångest, den skapar oro, en oro som tvingar det växande barnet till självmedicinering. I form av alkohol, i form av droger, i form av destruktivt handlande, där läkningen av det öppna såret bara dämpar för tillfället. Smärtan försvinner för stunden men blodet fortsätter rinna, ett sår som inte läker.
Dagligen dömer vi det lilla barnet utifrån dess omgivning. Din pappa är kriminell - Du blir kriminell. Din storebror har dyslexi - Du har dyslexi. Din storasyster är dålig i matte - Du är dålig i matte. Du är muslim - du är förtryckt. Dina föräldrar är troende - Du är hjärntvättad.
Ofta möter vi dessa förutfattade meningar hos de kompetenta experterna i skolan, på förskolan, hos myndigheter etc. Att aldrig döma ett barn på förhand är en regel utan undantag. En medvetenhet om barnets bakgrund däremot, är ett verktyg som kan förklara, som kan ligga till grund för ett barnets avvikande beteende. Att tydligt döma med blickar, med ord är ett sätt att förstärka barnets syn på sig själv, att sänka den självkänsla som redan är skadad.
Vi hjälper inte dessa barn med att tycka synd om dem. Vi hjälper dem genom att behandla dem med kärlek, med öppen och sökande blick, med samma regler och normer som gäller för deras kompisar. Upplever ibland att dessa utsatta barn behandlas med silkesvantar och meningar hörs "Ja, ja det är väl detta beteende vi kan vänta oss av honom/henne" och man ser mellan fingrarna. Obegränsad kärlek till människor, till barn är ett oslagbart medel. Förtydligas bör att kärlek inte bara är kramar och fina ord utan även att hålla på regler, respekt och gällande normer. Ge tydliga signaler att jag tycker mycket om dig men vissa saker du gör ogillar jag.
Alla människor har lika värde.
Du vet väl om att du är värdefull,
att du är viktig här och nu,
att du är älskad för din egen skull,
för ingen annan är som du.
-Ingemar Olsson-
//Molnkvinnan//
