Sår som blöder.

Skolstart! Sjuåringens tindrade blick strålar ikapp med den iakttagande sensommar solen utanför. Pirrande känsla i magens gladrum, polisen är här. Snälla farbror Pelle som är närpolis i området, delar ut självlysande kepsar för barnen ska synas i trafiken. Barn är värdefulla!

PANG, orden som strömmar ur polisen Pelles mun, svider lika hårt som pappas hårda slag mot kinden "Det är du som är Andreas lillebror va?" Blicken är menande och varnande, håll dig i schack, vi har ögonen på dig, är det tysta budskapet. Tindrade ögon släcks, du är ingenting värd, pappa har rätt, jag är oduglig. Han sliter av sig kepsen, stampar på den och säger. "Jag hatar skolan, jag hatar fula gröna kepsar och jag hatar dig" Tårarna rinner av ilska, av skam, av ångest som slingrar sig likt en lömsk mask, genom den sköra lilla kroppen. Det dolda budskapet talar, "älska mig, krama mig, se mig för den jag är".

Jonas pappa är alkoholist, hans brödrar är kända hos polisen sedan länge. En för alla, alla för en, äpplet faller inte långt från trädet. Du får inte dömas i tingsrätt före 15 års ålder. Utan domare, utan nämndemän är allt tillåtet.

Jonas är 23 år i dag. En tuff uppväxt, dåliga förebilder är en av orsakerna till den situation han befinner sig i idag. Historik som dagligt missbruk av alkohol, tunga droger sedan 13 års ålder är den bittra sanningen. I dagens SDS, 14/3 2010 kan vi läsa Jonas tuffa kamp att hitta i ett liv utan knarket, hitta en väg till sitt eget värde som för länge sedan är raserat.

"Det är du som är Andreas lillebror va?" Min själ mår dåligt, mina tårar faller, små ord, små blickar, kan skapa sår som aldrig läker. Aldrig läker, aldrig slutar blöda. Inget plåster, inget förband kan stoppa den process som pågår i själen, på det lilla barnen. Den skapar ångest, den skapar oro, en oro som tvingar det växande barnet till självmedicinering. I form av alkohol, i form av droger, i form av destruktivt handlande, där läkningen av det öppna såret bara dämpar för tillfället. Smärtan försvinner för stunden men blodet fortsätter rinna, ett sår som inte läker.

Dagligen dömer vi det lilla barnet utifrån dess omgivning. Din pappa är kriminell - Du blir kriminell. Din storebror har dyslexi - Du har dyslexi. Din storasyster är dålig i matte - Du är dålig i matte. Du är muslim - du är förtryckt. Dina föräldrar är troende - Du är hjärntvättad.

Ofta möter vi dessa förutfattade meningar hos de kompetenta experterna i skolan, på förskolan, hos myndigheter etc. Att aldrig döma ett barn på förhand är en regel utan undantag. En medvetenhet om barnets bakgrund däremot, är ett verktyg som kan förklara, som kan ligga till grund för ett barnets avvikande beteende. Att tydligt döma med blickar, med ord är ett sätt att förstärka barnets syn på sig själv, att sänka den självkänsla som redan är skadad.

Vi hjälper inte dessa barn med att tycka synd om dem. Vi hjälper dem genom att behandla dem med kärlek, med öppen och sökande blick, med samma regler och normer som gäller för deras kompisar. Upplever ibland att dessa utsatta barn behandlas med silkesvantar och meningar hörs "Ja, ja det är väl detta beteende vi kan vänta oss av honom/henne" och man ser mellan fingrarna. Obegränsad kärlek till människor, till barn är ett oslagbart medel. Förtydligas bör att kärlek inte bara är kramar och fina ord utan även att hålla på regler, respekt och gällande normer. Ge tydliga signaler att jag tycker mycket om dig men vissa saker du gör ogillar jag.

Alla människor har lika värde.

Du vet väl om att du är värdefull,

att du är viktig här och nu,

att du är älskad för din egen skull,

för ingen annan är som du.

-Ingemar Olsson-

//Molnkvinnan//

Du måste vara vacker

Arg, förvånad, uppgiven, gråtmild är bara en del av de känslor som växer inom mig. Känslor som tar överhanden, vill rusa fram, skaka tvn, skaka ut de abstrakta figurer som media visar upp.
Hur tänker de, tänker de överhuvudtaget?

Skönhetstävlingar i USA är en miljonindustri. Mammor lägger ut flera hundratusen på smink, kläder och skönhetsoperationer, på sina minderåriga döttrar. Med gott samvete leker de med ett barns framtid, öser ut pengar på intet...Just nu, i denna sekund, skriker ett barn ut sin smärta, en smärta av hunger och svält, sluter sina ögon och dör.

Just nu i denna sekund, skriker en mamma ut sitt missnöje över sitt barn, ett barn som inte är tillräckligt vackert, vackert i hennes ögon.

Spjut med skarpa spetsar kilas allt längre in i döttrarnas små hjärnor. Signaler om att du inte duger som du är borrar sig djupare och djupare in i själen. Fula människor är dåliga människor, fula människor är avskyvärda! Deras värde kan jämföras med ett stycke livlöst kött som nyss slängts in till vargarna, redo att slukas och förintas. Ful, ful.... Jag smakar på ordet och lägger det i betraktarens ögon.

Jude 10 år har glasögon och trivs med det. Linserna som mamma införskaffat, skaver och är jobbiga att hantera. Jude är ful i glasögon och får inte gå utanför huset i dem. Tårar av inre smärta rinner likt en vårflod längs kinderna på den lilla flickan. En flod som kommer från en tom, mörk och sorgsen själ, vars enda strävan är att vinna sin mors kärlek. Orden bankar likt djungelns galopperande elefanthjord. "Jag måste, jag måste, jag måste, jag måste vinna nästa tävling. En mammas kärlek ska vara stark, gränslös och inte dömande.

Jude är ful, ful i sin mammas ögon!

// Molnkvinnan

De utsatta barnen

Är det en ond dröm? En 62-årig svensk man sitter häktad i Kambodja för samlag och sexuellt ofredande av tre pojkar, 9-13 år gamla. Nej, drömmen är en grym verklighet!

Svensken hade inlett en lokal adoptionsprocess där pojken som är förståndshandikappad skulle få en "ny pappa". Pojken har bott med mannen som förgripit sig på honom i flera år. De övriga pojkarna som blivit utsatta vittnade om övergrepp men tog tillbaka sina berättelser, troligen mutade av korrupta lokala tjänstemän. – (SvD. 10-01-18)

Kan rättvisa skapas? Dagens SvD skriver: En 62-årig svensk man dömdes i dag i Kambodja till fängelse i 6,5 år för sexuella övergrepp på tre pojkar. Kambodja har sedan några år försökt göra sig av med sitt rykte som en tillflyktsort för pedofiler och har sedan 2003 dömt dussintals pedofiler till fängelse eller skickat hem dem för att ställas inför rätta i sina hemländer.

Nej, Rättvisa kan aldrig skapas! (SvD 10-01-20)

En ond dröm, en medvetenhet om människans grymhet, ett rått och kallt mörker. Jag vill att dessa utsatta barn ska få dansa barfota på grönskande ängar, känna vindens smekningari sitt hår. Långt ifrån denna önskan, stampas de djupare och djupare ner i den tärande gyttjan, smeks av den spyende ondskans hand. En hand av ondska som för evigt invaderar den hjälplösas kropp och själ, där ärren ristats fast för evigt.

Övergrepp mot barn är en handling vi aldrig får blunda för. En makt, ett sexuellt begär riktat mot barn vars tilltro till de vuxna är en självklarhet. Ett svek så stort och manipulativt att ett inre skrik av avsky och förakt, blandas med mina tårar. // Molnkvinnan

ECPAT Sverige är en ideell förening som arbetar med att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel: barnpornografi, trafficking och barnsexturism. ECPAT Sverige ingår i ECPAT International vars nätverk sträcker sig över 84 länder. Det finns starka skäl till att ECPAT Sverige behövs. Svenskar utnyttjar barn sexuellt i utvecklingsländer och i Östeuropa samt på andra håll i världen. http://www.ecpat.se/fram.asp

Smärtan på Haiti

Känslan av hopplöshet gör att min själ lider med de svaga.

Hjälplöshet

En mikroskopisk flaga, en droppe i ett hav
Så lider min plats på denna jord

Känslor av hjälplöshet, ett sinne av fullkomlig svaghet
Avsaknad av redskap i kampen att bistå de svaga

En värld där det fullkomliga möter det hopplösa, en evig kamp
En kamp att lindra, mildra, den eviga smärtan av lidelse

Svältande barn, sinande mödrar
En cirkel som aldrig vill slutas

Munnar som ber av smärta, en ständig hunger
Hud som blottar ben, de ben som Gud en gång har skapat

Sekunder flödar på jordens ädla skorpa, stunder av vanställd ondska
Människors vrider sig i förvriden smärta, den totala hjälplösheten är nära

En mikroskopisk flaga, en droppe i ett hav
Så lider min plats på denna jord

Plötsligt har Haiti blivit allas angelägenhet. Huvudstaden Port-au-Prince, med mer än två miljoner människor, ödelades av den värsta jordbävning som registrerats i landet. Uppgifter om över 50.000 döda är en overklig siffra att ta in. Omvärlden har reagerat och katastrofhjälpen strömmar in.

Internationellt har Haiti alltid varit en paria, ett land där inget fungerar och som ingen vill engagera sig i. Intresset vaknar upp i samband med val eller naturkatastrofer, men därefter lägger det sig snabbt igen och faller i glömska.

Senariet känns som en overklig film, en film att snabbspola, att göra kort. Blundar men bilder åter bilder, träder smärtfullt fram, i min lekamens innersta kärna. Naturens krafter är starka och hotfulla. Den lilla människan är hjälplös, hoppet är det enda som driver den framåt i dess sargade kamp, för överlevnad.

Vill krama alla dessa lidande människor, ta dem i min famn, en famn fylld med kärlek och styrka.

// Molnkvinnan