Ljuset, hoppet, idag är det Lucia, ljuset i det mörka.
Legenden om det italienska skyddshelgonet Sankta Lucia är en ganska ruskig historia, som inte har mycket mer än namnet gemensamt med vår svenska luciased.
Lucia var en kristen kvinna som under sent 200-tal levde på Sicilien. Hon dog år 304 martyrdöden, för sin kristna tro och för att hon skänkt sin hemgift till de fattiga. Hon dömdes, enligt legenden, till att brännas på bål. Men lågorna vek undan, men till slut blev hennes liv släckt, av svärdets penetrering genom hennes blottade hals.
Tankarna tar mig till en tunnel, en mörk och hotande skapelse där ljuset endast kan skönjas med ett öga, ett hjärta, som aldrig slutar tro. Tunneln ser jag visuellt som det svåra, det destruktiva vi människor stundtals får uppleva, andra mer andra mindre. Hoppet och ljuset är den drivkraft som är nödvändigt för oss sårbara varelse att bit för bit, sten för sten, bli hela och uppleva ljuset åter. När ljuset åter lyser hos mig, vill jag vara det ljus som envist tränger genom mina medmänniskors mörka tunnel och ger dem strimmor av hopp. En strimma ljus kan vara så mycket, ett leende, en hjälpande hand, en visad empati, ett ögonkast i samförstånd, ett budskap om att jag finns här för dig om du behöver mig.
Idag är det Lucia och ljuset är här, så vackert, så lidelsefullt skrider hon in med ljus i håret. Blir fortfarande tårögd när jag ser ett Luciatåg...minns när jag i sjätte klass blev lottad till Lucia, så vacker jag kände mig, så betydelsefull, en fräknig, ful liten flicka:-) som alltid blev sist vald på gympan, fick bli skolans Lucia...
Till er alla som befinner er i mörkrets tunnel, det finns ett ljus på andra sidan, även om det är svårt att se just nu. Till er alla som befinner er i ljuset, vårda stunden, njut och bädda in den i ert minne. // Molnkvinnan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar